I'm back.
Hej mina vänner!
Jo jag lever faktiskt...Har bara inte varit så flitig med bloggen under semestern.
Men nu e den slut....sluuuuuuut. Semestern alltså.
Kan inte låta bli att känna vemod, ångest och faktiskt lite sorg...
Men antar att allt det goda i livet funkar så. Att det vackra är kort sagt, kort.
Kändes konstigt imorse då jag skulle sätta på mitt(observera mitt) morronkaffe och satte på 8 koppar.
Men...Johan är ju inte här. Och jag dricker faktiskt inte 8 koppar kaffe all- by- my- self.
Sicken vanemänniska man är.
Vår semster har varit helt underbar, först en vecka på underbara Rhodos, sen 2 veckor här hemma då vi har hittat på massa mysigt som hör sommaren till, grillningar, 2 besök på ullared, badat, solat, åkt rullor, skrattat, löst världsproblem, gjort en liten ommöblering i vardagsrummet, äntligen införskaffat balkongmöbler,ja...
Måste bara tillägga en väldigt onödig sak, men som har stört mig nu hela morgonen.
Vår granne har en papegoja på sin balkong som skriker(?) konstant. Den ger mig blickar, obehagliga blickar.
Har aldrig riktigt förstått de här med att ha fåglar som husdjur.
Aja...
Så nu sitter jag här i min ensamhet på balkongen, dricker mitt kaffe, saknar min Johan, tänker på de underbara dagarna/kvällarna vi haft de senaste 3 veckorna och ser med aningen vemod på att semestern faktiskt är slut.
De här med semster är lite lömskt tycker jag.
Tänk er själva, man jobbar och jobbar och hänger på vardagstristessen, och mår för det mesta faktiskt ganska så bra. Sen får man äntligen semester och får möjlighet att göra allt(nästan) som man vill. Man får koppla av och bara vara och slipper känna alla måsten och krav och må som en princessa.
När man då sedan ska börja på att jobba igen och gå tillbaka till sitt (gamla) liv igen, ja då vet man hur jävla bra man trots allt faktiskt kan ha de. Detta resulterar i att det blir extra jobbigt att gå tillbaks och jobba, mer jobbigt än vad det var innan.
Någon som hänger med i mitt resonnemang?
Aja. Jag är tacksam för att jag fått känna som jag kännt dessa 3 veckorna. Men jag kan inte låta bli att sakna de. Redan.
Jo jag lever faktiskt...Har bara inte varit så flitig med bloggen under semestern.
Men nu e den slut....sluuuuuuut. Semestern alltså.
Kan inte låta bli att känna vemod, ångest och faktiskt lite sorg...
Men antar att allt det goda i livet funkar så. Att det vackra är kort sagt, kort.
Kändes konstigt imorse då jag skulle sätta på mitt(observera mitt) morronkaffe och satte på 8 koppar.
Men...Johan är ju inte här. Och jag dricker faktiskt inte 8 koppar kaffe all- by- my- self.
Sicken vanemänniska man är.
Vår semster har varit helt underbar, först en vecka på underbara Rhodos, sen 2 veckor här hemma då vi har hittat på massa mysigt som hör sommaren till, grillningar, 2 besök på ullared, badat, solat, åkt rullor, skrattat, löst världsproblem, gjort en liten ommöblering i vardagsrummet, äntligen införskaffat balkongmöbler,ja...
Måste bara tillägga en väldigt onödig sak, men som har stört mig nu hela morgonen.
Vår granne har en papegoja på sin balkong som skriker(?) konstant. Den ger mig blickar, obehagliga blickar.
Har aldrig riktigt förstått de här med att ha fåglar som husdjur.
Aja...
Så nu sitter jag här i min ensamhet på balkongen, dricker mitt kaffe, saknar min Johan, tänker på de underbara dagarna/kvällarna vi haft de senaste 3 veckorna och ser med aningen vemod på att semestern faktiskt är slut.
De här med semster är lite lömskt tycker jag.
Tänk er själva, man jobbar och jobbar och hänger på vardagstristessen, och mår för det mesta faktiskt ganska så bra. Sen får man äntligen semester och får möjlighet att göra allt(nästan) som man vill. Man får koppla av och bara vara och slipper känna alla måsten och krav och må som en princessa.
När man då sedan ska börja på att jobba igen och gå tillbaka till sitt (gamla) liv igen, ja då vet man hur jävla bra man trots allt faktiskt kan ha de. Detta resulterar i att det blir extra jobbigt att gå tillbaks och jobba, mer jobbigt än vad det var innan.
Någon som hänger med i mitt resonnemang?
Aja. Jag är tacksam för att jag fått känna som jag kännt dessa 3 veckorna. Men jag kan inte låta bli att sakna de. Redan.
Kommentarer
Trackback
