Uppdatering
Blir alltid lika jobbigt att blogga när man haft mindre uppehåll. Men då ska vi se...
Jag har bränt mig. Ser ut som en tomat i fejjan. Det är sommar.
Varit hundvakt åt fina Ceasar hos mina föräldrar.
Sminkat lillasyster och hennes kompis för student.
Haft otroligt ont i magen. Historian om mina magproblem är inte ett avslutat kapitel. För att göra en historia kort; Vad gör jag? Jo, ringer vårdcentral efter vårdcentral. De i princip skrattar mig i fejjan och ber mig att ta några receptfria tabletter. Men efter en månads kur, kommer magontet tillbaka. På någon vänster lyckas jag få en akuttid. Doktorn som jag kommer till hånskrattar åt mig och tycker att mina problem inte är det minsta akuta. Riktigt otrevlig är hon. Jag förklarar att vissa dagar kan jag inte ens gå eller äta och att det pågått ett bra tag och att ingen velat ta mig på allvar. Hon skriver ut ett recept på exakt samma tabletter jag gått på innan. SUCK. Tillråga på allt, sticker de mig i armen för att ta blodprov, och får ett fett blåmärke på armen. Jag har fobi för sprutor. Summan: Sjukvården kan dra åt helvete. Såvida man inte har fått ett skott i huvudet, DÅ tar de hand om en på allvar. Sen undrar jag; varför är de alltid så otrevliga? Har tyvärr inget som helst förtroende för sjukvården. Varför skulle jag söka hjälp om jag inte behövde den?
Såg på fyra bröllop igår och bölade ögonen ur mig. På riktigt. Ett helt fantastiskt par gifte sig på det mest romantiska vis. Och vad står det sedan efter programmet? Jo att mannen(Tor) dött en månad efter vigseln. Helt plötsligt. Bara sådär. Jag bölade. Fy vad sorgligt. Ni kan läsa de på tv4.se. Varning för böl.
Om en ynka vecka börjar jag sommarjobba. Eller nä, inte ens en vecka. På måndag. Ska jobba idag med. Pust. Tiden går snabbt.
Skolan är sluuuuuut. Fy fan va skönt!
Haft tjejmiddag hos Mia, med världens finaste flickor. Träffat Nathalie, som äntligen kommit hem från Umeå. Så himla trevligt! Längtar tills nästa tjejmiddag. Det ska nämligen bli rutin på de dära, har vi bestämt, trevligt!
Studenter i all ära. Jätteroligt för er. Verkligen. Men asså, fy vad naiv man var då. Oförstörd på nått vis liksom. Man trodde livet skulle komma serverat på ett silverfat och alla beslut, mål och visioner skulle bli PRECIS som man tänkt sig. Jo tjena. På nått vis, är det så fascinerande. Kanske därför det är en så himla stor grej, för att låta studenterna leva i sin drömtro, för att de förr eller senare kommer bli besvikna på livet, och inse att det är svårare än vad man tror? Att man är glad och sjunger för kung och fosterland, tills rösten skär sig: "för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeeeeeeenteeeeeeeeen, fy fan va vi ee braaaa!" Hm. Man kan ju undra vad det är som är så jäkla bra. Ni har gått i skolan i princip hela ert liv och fått er vardag utstakad, bott hemma, och levt på morsan o farsan. Gjort era läxor, gått på era lektioner, supit och festat på helgerna, hittat en och annan kärlek, testat lite olika stilar genom åren, ja, allt de dära man gör som ung o förvirrad. Kanske är jag bitter? Skulle ibland vara skönt att vara sådär naiv och blåögd igen och känna att hela världen är framför mina fötter, att livet är en enda stor lycklig fylla. Men jag sitter här och gläds med studenterna, småler och känner att det är deras dag. Deras. Om man tycker att man är så jäkla bra på sin studentdag, så är det inte mer än rätt. Hur ofta får man sjunga de? Utan att skämmas och verka total-narcissistisk? Inte ofta i livet. Vad jag vet iaf. Så sjung för kung och fosterland hur jävla bra ni e. Det gjorde jag. Klockan 19:00, minns jag att min röst existerade till 20%. Så mycket sjöng jag om hur bra jag va. För det var jag ju.
Bettan är död. Behöver jag säga mer? Snyltar på mina föräldrars bilar nu när de är bortresta. Saknar Bettan, men slipper iaf oroa mig för att explodera rakt ut i luften. Eller upptäcka att bromsarna slutat fungera. Näe, komfort och säkerhet är rätt najs faktiskt. Dock drömde jag inatt om att någon tände eld på pappas bil här i stan. Fyfan vad svettig jag var.
Älsklingen och jag har inte setts så mycket. Han jobbar natt och sover på dagen, och jag har flängt på mitt håll. Tråkigt. Men så blir det ibland, tyvärr. Är så otroligt pusssjuk just nu. Och kramsjuk. Och kysssjuk. Suck.
Jag har bränt mig. Ser ut som en tomat i fejjan. Det är sommar.
Varit hundvakt åt fina Ceasar hos mina föräldrar.
Sminkat lillasyster och hennes kompis för student.
Haft otroligt ont i magen. Historian om mina magproblem är inte ett avslutat kapitel. För att göra en historia kort; Vad gör jag? Jo, ringer vårdcentral efter vårdcentral. De i princip skrattar mig i fejjan och ber mig att ta några receptfria tabletter. Men efter en månads kur, kommer magontet tillbaka. På någon vänster lyckas jag få en akuttid. Doktorn som jag kommer till hånskrattar åt mig och tycker att mina problem inte är det minsta akuta. Riktigt otrevlig är hon. Jag förklarar att vissa dagar kan jag inte ens gå eller äta och att det pågått ett bra tag och att ingen velat ta mig på allvar. Hon skriver ut ett recept på exakt samma tabletter jag gått på innan. SUCK. Tillråga på allt, sticker de mig i armen för att ta blodprov, och får ett fett blåmärke på armen. Jag har fobi för sprutor. Summan: Sjukvården kan dra åt helvete. Såvida man inte har fått ett skott i huvudet, DÅ tar de hand om en på allvar. Sen undrar jag; varför är de alltid så otrevliga? Har tyvärr inget som helst förtroende för sjukvården. Varför skulle jag söka hjälp om jag inte behövde den?
Såg på fyra bröllop igår och bölade ögonen ur mig. På riktigt. Ett helt fantastiskt par gifte sig på det mest romantiska vis. Och vad står det sedan efter programmet? Jo att mannen(Tor) dött en månad efter vigseln. Helt plötsligt. Bara sådär. Jag bölade. Fy vad sorgligt. Ni kan läsa de på tv4.se. Varning för böl.
Om en ynka vecka börjar jag sommarjobba. Eller nä, inte ens en vecka. På måndag. Ska jobba idag med. Pust. Tiden går snabbt.
Skolan är sluuuuuut. Fy fan va skönt!
Haft tjejmiddag hos Mia, med världens finaste flickor. Träffat Nathalie, som äntligen kommit hem från Umeå. Så himla trevligt! Längtar tills nästa tjejmiddag. Det ska nämligen bli rutin på de dära, har vi bestämt, trevligt!
Studenter i all ära. Jätteroligt för er. Verkligen. Men asså, fy vad naiv man var då. Oförstörd på nått vis liksom. Man trodde livet skulle komma serverat på ett silverfat och alla beslut, mål och visioner skulle bli PRECIS som man tänkt sig. Jo tjena. På nått vis, är det så fascinerande. Kanske därför det är en så himla stor grej, för att låta studenterna leva i sin drömtro, för att de förr eller senare kommer bli besvikna på livet, och inse att det är svårare än vad man tror? Att man är glad och sjunger för kung och fosterland, tills rösten skär sig: "för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeeeeeeenteeeeeeeeen, fy fan va vi ee braaaa!" Hm. Man kan ju undra vad det är som är så jäkla bra. Ni har gått i skolan i princip hela ert liv och fått er vardag utstakad, bott hemma, och levt på morsan o farsan. Gjort era läxor, gått på era lektioner, supit och festat på helgerna, hittat en och annan kärlek, testat lite olika stilar genom åren, ja, allt de dära man gör som ung o förvirrad. Kanske är jag bitter? Skulle ibland vara skönt att vara sådär naiv och blåögd igen och känna att hela världen är framför mina fötter, att livet är en enda stor lycklig fylla. Men jag sitter här och gläds med studenterna, småler och känner att det är deras dag. Deras. Om man tycker att man är så jäkla bra på sin studentdag, så är det inte mer än rätt. Hur ofta får man sjunga de? Utan att skämmas och verka total-narcissistisk? Inte ofta i livet. Vad jag vet iaf. Så sjung för kung och fosterland hur jävla bra ni e. Det gjorde jag. Klockan 19:00, minns jag att min röst existerade till 20%. Så mycket sjöng jag om hur bra jag va. För det var jag ju.
Bettan är död. Behöver jag säga mer? Snyltar på mina föräldrars bilar nu när de är bortresta. Saknar Bettan, men slipper iaf oroa mig för att explodera rakt ut i luften. Eller upptäcka att bromsarna slutat fungera. Näe, komfort och säkerhet är rätt najs faktiskt. Dock drömde jag inatt om att någon tände eld på pappas bil här i stan. Fyfan vad svettig jag var.
Älsklingen och jag har inte setts så mycket. Han jobbar natt och sover på dagen, och jag har flängt på mitt håll. Tråkigt. Men så blir det ibland, tyvärr. Är så otroligt pusssjuk just nu. Och kramsjuk. Och kysssjuk. Suck.
Kommentarer
Trackback
