Tabu?
Ibland e det otur att man lyckades födas som kvinna.
Lite orättvist lixom.
Man ska bli en total häxa en vecka i månaden. Sen ska man ha ont en vecka.
Få huvudvärk och allt annat crap man drar på sig. Man är inte riktigt sig själv helt enkelt.
Man får nojor, blir galen om man inte får sitt choklad och man känner sig som en flodhäst. Så himla orättvist.
Känner ni igen er?
Sen inte nog med de, sen ska man knapra i sig en massa skithormoner, för att man inte ska bli på smällen. Man styr kroppen genomatt äta piller med hormoner i. Och där måste ju bli nån bieffekt?
För ett tag sen kom jag på mig själv med att jag under en väldigt lååååång tid jämt varit nedstämd och moody. Fick ångest för minsta lilla smågrej och en vecka innan tant röd kom och hälsade på fick jag rejäl migrän. Big time.
Räknade ihop 2 och 2. Kanske pillrena var en stor bov i dramat?. När jag sedan lusläst om biverkningarna på just den sorten jag äter. Jovisst. Vad var biverkningarna? Jo, just precis: Nedstämdhet, humörsvängningarna, ångestattacker, migränanfall och massa annat trams.
Och fler som åt den sorten som jag, hade likvärdiga "symptom".
Hade lust att bränna upp pillrena på bål. Tilläggas skall ju att ALLA reagerar på sitt egna lilla sätt. Man kan må bra oxå. Jag reagerade såhär, uppenbarligen. Inte alls kul. Jag som är en glad figur, med massa saker i mitt liv att vara glad för. Jag ska väll inte känna såhär? Men de e ju lite svårt när man förmodligen har hormoner som styr humöret och ens ibland, lite taskiga tankesätt. Hormoner är trixiga. De kan ställa till de.
Nu ca en månad efter pillerstoppet mår jag fantastiskt. Jämnt humör, och gladare. Mycket gladare.
Svårt att avgöra om det beror på att ett nytt liv väntar bakom hörnet, eller om det faktiskt beror på att jag slutat knapra massa styrande hormoner. Som sagt, svårt att avgöra. Men hursomhelst, det kan ju vara en liten hjälp i rätt riktining? Jag ger de en chans.
Sen ska man ju inte tro eller inbilla sig att livet blir en dans på rosor. Man får ha sina dåliga dagar och man får ibland bli lite kinkig och ledsen. Men det behöver ju inte få styra ens liv?
Ajjt?
Nu kanske ni undrar varför jag sitter och skriver om mina preventivmedel? Det är ju privat för gods' sake!
Jo de e de väll. Men jag sätter 100 spänn på att åtminstone EN liten själ känner igen sig? Och det är alltid skönt att veta att någon känner samma. Att man inte är ensam. Sen är det ju väldigt vanligt att man kan få tråkiga biverkningar av ppiller. Näe, bort med tabun.
Lite orättvist lixom.
Man ska bli en total häxa en vecka i månaden. Sen ska man ha ont en vecka.
Få huvudvärk och allt annat crap man drar på sig. Man är inte riktigt sig själv helt enkelt.
Man får nojor, blir galen om man inte får sitt choklad och man känner sig som en flodhäst. Så himla orättvist.
Känner ni igen er?
Sen inte nog med de, sen ska man knapra i sig en massa skithormoner, för att man inte ska bli på smällen. Man styr kroppen genomatt äta piller med hormoner i. Och där måste ju bli nån bieffekt?
För ett tag sen kom jag på mig själv med att jag under en väldigt lååååång tid jämt varit nedstämd och moody. Fick ångest för minsta lilla smågrej och en vecka innan tant röd kom och hälsade på fick jag rejäl migrän. Big time.
Räknade ihop 2 och 2. Kanske pillrena var en stor bov i dramat?. När jag sedan lusläst om biverkningarna på just den sorten jag äter. Jovisst. Vad var biverkningarna? Jo, just precis: Nedstämdhet, humörsvängningarna, ångestattacker, migränanfall och massa annat trams.
Och fler som åt den sorten som jag, hade likvärdiga "symptom".
Hade lust att bränna upp pillrena på bål. Tilläggas skall ju att ALLA reagerar på sitt egna lilla sätt. Man kan må bra oxå. Jag reagerade såhär, uppenbarligen. Inte alls kul. Jag som är en glad figur, med massa saker i mitt liv att vara glad för. Jag ska väll inte känna såhär? Men de e ju lite svårt när man förmodligen har hormoner som styr humöret och ens ibland, lite taskiga tankesätt. Hormoner är trixiga. De kan ställa till de.
Nu ca en månad efter pillerstoppet mår jag fantastiskt. Jämnt humör, och gladare. Mycket gladare.
Svårt att avgöra om det beror på att ett nytt liv väntar bakom hörnet, eller om det faktiskt beror på att jag slutat knapra massa styrande hormoner. Som sagt, svårt att avgöra. Men hursomhelst, det kan ju vara en liten hjälp i rätt riktining? Jag ger de en chans.
Sen ska man ju inte tro eller inbilla sig att livet blir en dans på rosor. Man får ha sina dåliga dagar och man får ibland bli lite kinkig och ledsen. Men det behöver ju inte få styra ens liv?
Ajjt?
Nu kanske ni undrar varför jag sitter och skriver om mina preventivmedel? Det är ju privat för gods' sake!
Jo de e de väll. Men jag sätter 100 spänn på att åtminstone EN liten själ känner igen sig? Och det är alltid skönt att veta att någon känner samma. Att man inte är ensam. Sen är det ju väldigt vanligt att man kan få tråkiga biverkningar av ppiller. Näe, bort med tabun.
Kommentarer
Trackback
