I heard it throgh the grapewine!
I lördags mådde jag skit, jävla mensvärk. Hur fint väder som helst och jag kom iväg först vid halv 5. Låg inne och kved, och käkade piller med vetevärmaren som sällskap. Det är mycket man ska utstå som kvinna, and I fucking hate it. Smärta, hormörsvängningar, klydd och skit hade man ju gärna varit utan? Så jävla orättvist! Och vad fan har man för de? Mamma tycker man ska få ett saftigt bidrag som plåster på såren. Tyckte jag va en fantastiskt bra ide.
Hursomhelst, när jag började känna mig relativt bra för att åka iväg, gjorde jag de. Mötte upp lillasyster hos mina föräldrar och ja...började dricka lite vin. Fan va bra jag mådde då. Mådde plötsligt riktigt bra. Märkligt de dära.
Efter många om och men åkte vi till storasyster och inledde festen, spelade lite spel och fnittrade. När klockan närmade sig 12-slaget blev det strandbaden. Drygt, om jag ska sammanfatta den upplevelsen. På sb alltså. Sen vart det att gå hem och lägga sig. I min lilla ensamma hemgång(syrran ville stanna på sb) träffade jag på en del minst sagt intressanta människor. Jag möts av en tjej som storbölar och på rösten att dömma, var det panikgråt. Jag frågar vad i världen det är som försiggår. Hon berättar med sin panikgråt att killen hon gillar är inne på sb och inte svarar på varken sms eller telefonsamtal, och har inte gjort det under hela kvällen. Men att de skulle träffas på sb, så va de. Herregud, tänker jag. Jag trodde att någon dött. I min lilla vinpåverkade hjärna tyckte jag hon va löjlig och var inte sen med att påpeka det för henne. De dära vinet alltså. Ooops.
Glöm killen och gå hem och lägg dig, han är nog bara en tönt, hade han verkligen velat träffa dig hade han ju gjort det, allra minst svarat på dina sms och samtal iaf, jag gör nog dig bara en tjänst när jag säger att han inte vill ha dig.
Och sådär höll jag på. Som värsta Doctor Phil. Ja, alltså den vinpåverkade varianten av Doctor Phil. Doctor Nathalie. Shit alltså. Efter min lilla predikan, bröt hon ut i värsta skrikgråtet, ni vet så som små barn gör när de protesterar med gråt? Skrik blandat med gråt. Hemsk kombination.
Hennes kompis som för övrigt fått en söndergråten axel, viftade på sitt huvud och uppmanade mig med uppspärrade ögon, i tystnad att hålla käft. Nääee.
Ja maj gad, jag får väll tillägga att hon efter ett tag erkände att de känt varann i en vecka. Killen och hon som bölade alltså. En vecka!!???
Jag himlade med ögonen och gav upp. Nu ska jag sova iaf, lycka till med ditt liv, hej då.
Sen gick jag längs kullsbackavägen och kände mig så tacksam över att jag inte är sån. Fy fan. Ja nån gång i mina unga dar möjligvis, dock inte på den nivån, men ni fattar? Var finns självrespekten hos flickorna idag? Ska livet bli helt underbart av en skitkille? Neä, för det kan jag med egenbaserad fakta berätta för er, att det blir det verkligen inte! Och trots att man är ung och dum, finns där väll en pytteliten insikt om att man borde vända på klacken och bara....skita i det. Häng inte upp er på en massa onödigt skit. Speciellt inte på människor som inte bryr sig om er. Kalla dem skitmänniskor eller whatever. Men lägg inte energin där. Det är ungefär som att lägga energi på att studera bajs hela dagarna. Skiten ska bara ut, inte glos på, fattar ni?
I söndags mådde jag......fyfan. Riktigt jävla dålig va jag. Ni vet en fruktansvärt dålig bakfylla? När jag vaknade visste jag knappt var jag var eller varför. Törstig, huvudet bankade, illamåendet fick den lilla mat jag fick i mig, att åka hiss. Snabb hiss. Bakfylla deluxe. Jag gjorde ett kontrakt i huvet, om att inte dricka sprit på ett bra tag framöver, och jag skrev under det, det kan ni fethaja. Med tanke på att jag sov hos mina föräldrar, var det att vakna upp och vara 17 år igen. Mamma bankar på dörren och påpekar hur mycket klockan är, samt att man inte bara kan ligga inne en hel dag, när vädret är så förbannat fint. Och visst ska det dammsugas också? Bara för att få ytterligare störiga ljud. Gärna upp med rullgardinen också så att det fina sol-ljuset kan fräta sönder dina ögon. Jaja, när klockan var 20.30 kände jag mig mogen att köra hem. Köra!? Fattar inte hur jag vågade, nu när jag tänker efter.
Om det var värt det? Jag kan utan tvekan svara NEJ på den frågan, med tanke på att bakfyllan fick mig att må som ett döende lik. INGET är värt de. Men visst är det härligt de dära få timmarna när man känner sig sådär lätt och lycklig? Och en klar bonus var ju att jag fick vara tillsammans med mina fina systrar.
Hursomhelst, när jag började känna mig relativt bra för att åka iväg, gjorde jag de. Mötte upp lillasyster hos mina föräldrar och ja...började dricka lite vin. Fan va bra jag mådde då. Mådde plötsligt riktigt bra. Märkligt de dära.
Efter många om och men åkte vi till storasyster och inledde festen, spelade lite spel och fnittrade. När klockan närmade sig 12-slaget blev det strandbaden. Drygt, om jag ska sammanfatta den upplevelsen. På sb alltså. Sen vart det att gå hem och lägga sig. I min lilla ensamma hemgång(syrran ville stanna på sb) träffade jag på en del minst sagt intressanta människor. Jag möts av en tjej som storbölar och på rösten att dömma, var det panikgråt. Jag frågar vad i världen det är som försiggår. Hon berättar med sin panikgråt att killen hon gillar är inne på sb och inte svarar på varken sms eller telefonsamtal, och har inte gjort det under hela kvällen. Men att de skulle träffas på sb, så va de. Herregud, tänker jag. Jag trodde att någon dött. I min lilla vinpåverkade hjärna tyckte jag hon va löjlig och var inte sen med att påpeka det för henne. De dära vinet alltså. Ooops.
Glöm killen och gå hem och lägg dig, han är nog bara en tönt, hade han verkligen velat träffa dig hade han ju gjort det, allra minst svarat på dina sms och samtal iaf, jag gör nog dig bara en tjänst när jag säger att han inte vill ha dig.
Och sådär höll jag på. Som värsta Doctor Phil. Ja, alltså den vinpåverkade varianten av Doctor Phil. Doctor Nathalie. Shit alltså. Efter min lilla predikan, bröt hon ut i värsta skrikgråtet, ni vet så som små barn gör när de protesterar med gråt? Skrik blandat med gråt. Hemsk kombination.
Hennes kompis som för övrigt fått en söndergråten axel, viftade på sitt huvud och uppmanade mig med uppspärrade ögon, i tystnad att hålla käft. Nääee.
Ja maj gad, jag får väll tillägga att hon efter ett tag erkände att de känt varann i en vecka. Killen och hon som bölade alltså. En vecka!!???
Jag himlade med ögonen och gav upp. Nu ska jag sova iaf, lycka till med ditt liv, hej då.
Sen gick jag längs kullsbackavägen och kände mig så tacksam över att jag inte är sån. Fy fan. Ja nån gång i mina unga dar möjligvis, dock inte på den nivån, men ni fattar? Var finns självrespekten hos flickorna idag? Ska livet bli helt underbart av en skitkille? Neä, för det kan jag med egenbaserad fakta berätta för er, att det blir det verkligen inte! Och trots att man är ung och dum, finns där väll en pytteliten insikt om att man borde vända på klacken och bara....skita i det. Häng inte upp er på en massa onödigt skit. Speciellt inte på människor som inte bryr sig om er. Kalla dem skitmänniskor eller whatever. Men lägg inte energin där. Det är ungefär som att lägga energi på att studera bajs hela dagarna. Skiten ska bara ut, inte glos på, fattar ni?
I söndags mådde jag......fyfan. Riktigt jävla dålig va jag. Ni vet en fruktansvärt dålig bakfylla? När jag vaknade visste jag knappt var jag var eller varför. Törstig, huvudet bankade, illamåendet fick den lilla mat jag fick i mig, att åka hiss. Snabb hiss. Bakfylla deluxe. Jag gjorde ett kontrakt i huvet, om att inte dricka sprit på ett bra tag framöver, och jag skrev under det, det kan ni fethaja. Med tanke på att jag sov hos mina föräldrar, var det att vakna upp och vara 17 år igen. Mamma bankar på dörren och påpekar hur mycket klockan är, samt att man inte bara kan ligga inne en hel dag, när vädret är så förbannat fint. Och visst ska det dammsugas också? Bara för att få ytterligare störiga ljud. Gärna upp med rullgardinen också så att det fina sol-ljuset kan fräta sönder dina ögon. Jaja, när klockan var 20.30 kände jag mig mogen att köra hem. Köra!? Fattar inte hur jag vågade, nu när jag tänker efter.
Om det var värt det? Jag kan utan tvekan svara NEJ på den frågan, med tanke på att bakfyllan fick mig att må som ett döende lik. INGET är värt de. Men visst är det härligt de dära få timmarna när man känner sig sådär lätt och lycklig? Och en klar bonus var ju att jag fick vara tillsammans med mina fina systrar.
Kommentarer
Trackback
